Min egna novell 

Okategoriserade
Hade novelluppsats för några veckor sedan och fick bedömningen idag, alla A. Är jätte nöjd och tänkte dela med mig utav den här, för dem som orkar läsa den! 




Flykten

Nu är det över. Mitt fruktansvärda, eländiga och omänskliga liv är över. Nu ser jag klart, allt är ljust. Min kära syster med det korta bruna håret kan inte längre dra sina smala beniga fingrar genom mitt långa bruna slitna hår och jag kan inte längre hålla om henne med min bruna, beniga och smala kropp för att säga att allt kommer att ordna sig. Nu är jag ingenting. Jag gjorde mitt val där och då, men frågan är om jag valde rätt…

Allt började den där soliga och varma morgonen när jag satt tillsammans med min syster, min bror och min mamma och spanade ut över den lilla fattiga byn vi bodde i. Det enda som syntes var den torra dammiga marken, de sunkiga husen som var nästintill ras färdiga och familjer som desperat letade efter något att laga till middag.

Min mamma med hennes halvlånga rastade hår gjorde allt för att försörja vår lilla familj, fastän vi knappt hade mer än 3 liter vatten om dagen. Hon var en sådan mamma som alla skulle behövt, en stödjande mamma med kämpar glöd för att få hennes barn att må bra trots omständigheterna.

Jag satt och tänkte på hur mycket min familj betydde för mig när plötsligt en stor smäll brast ut. Jag kände hur marken under mig skakade, det fruktansvärda ljudet dånade i mina öron och jag sprang för livet. Jag sprang så fort mina ben kunde bära mig, enda tills jag snubblade in i en man och jag föll ner i backen.

Det var då, just den stunden som förändrade mitt liv. Han drog undan mig till kanten av ett hus där han erbjöd sig sin hjälp. Jag var helt blodig i ansiktet och det dammiga gruset hade fastnat i såren som bildats av den kraftiga dunsen när jag föll i backen. Han ville gottgöra mig genom att fly, fly landet. Jag kunde fly från allt elände, allt krigande, all svält och börja om på nytt. Jag kunde börja om på nytt, i ett helt nytt land där mina mänskliga rättigheter räknades och där jag kunde bli precis vad jag ville.

Jag tog en sekund och funderade och kom på mig själv, just i rättan tid. Min familj! Min stackars ynkliga familj, de skulle aldrig klara sig utan mig! Jag funderade fram och tillbaka. Jag var tvungen att göra ett svårt val. Det stod mellan mig själv och min framtid eller mellan min familj och den fruktansvärda livsstilen vi levde dag in och dag ut. Jag fick chansen att göra något för mitt eget bästa men jag visste inte om det var värt att offra familjen.

Några sekunder därefter kom det något farandes från himmelen och innan jag ens hunnit reagera exploderade den bara några 100 meter bortanför oss och det var då jag bestämde mig, jag hade gjort mitt val.

Jag klev ombord på båten som skulle leda mig och alla de andra flyktingarna i säkerhet, till en helt ny framtid. Det fanns hopp i mig just då, men jag kände hur skuldkänslorna välde över mig och tanken på att jag lämnat min familj. Min underbara mamma med hennes trygga famn, min fina underbara lillasyster med hennes fina glittrande ögon och min söta lilla lillebror som alltid brukade sitta i mitt knä medan mamma sjöng en sång för oss barn. Jag satt och grubblade på hur dom någonsin skulle kunna förlåta mig, om jag någonsin skulle få chansen att ens träffa dem igen...

Jag torkade bort en tår från mitt blodiga ansikte och snyftade tyst för mig själv innan jag sattes i andra tankar. Jag kände hur båten slog mot vågorna, lät kroppen gunga med i båtens rörelser och lyckades för en kort stund slumra till. Jag väcktes av skrik och dunsar på båten och förstod först inte vad som hände innan jag fick syn på maten som låg i en box längre fram. Min kropp fick eget liv, jag kunde inte kontrollera mig och blev någon jag inte kände igen. Jag kastade mig fram i båten och lyckades roffa åt mig en gul burk med ett rött lock. Jag slet upp det ljusröda locket och i fanns en brunliknande sörja som jag drack upp på några sekunder. Jag blev helt utmattad av maten och den kokande värmen som låg i luften och gick ner i båtens sovutrymme där jag sedan lät ögonlocken långsamt fällas ner.

Natten i båten var ingen lek! Det var som att sitta fast i ett trångt utrymme mitt ute i ingenstans där man skakades runt som en liten studsboll. De våldsamma vågorna slog emot båten som vajade från sida till sida. Plötsligt hamnade båten upp och ner, vattnet strömmade in och där låg jag, helt hjälplös.

Det var den sista natten, timmarna och sekunderna av mitt liv. Vattnet fyllde snabbt upp hela båten och det var slutet för mig och min resa mot en ny framtid.

Nu är allt berättat. Nu är allt slut. Jag skulle aldrig ha flytt från min familj som alltid funnits där för mig. Nu är det försent, försent för att ångra sig.

 

 

 

Gillar

Kommentarer